Jag tror att jag hittat tillbaka till mitt rätta jag. Alltså den klantiga sidan av mig. Igår frågade jag Jossan om det inte heter fotplanta sig istället för fortplanta sig. Jag har alltså i hela mitt liv trott att det heter fotplanta sig. Fråga mig inte varför. Aningen har jag inte hängt med på lektionerna eller så har alla mina lärare pratat otydligt. Vid det här tillfället står Jossan och Johanna och asgarvar åt mig.

Imorse fortsatte jag att briljera. På väg till bussen trillar jag. Jossan hinner inte ens reagera så ligger jag på backen. Precis efter att min höft blivit bekant med det hårda underlaget blir det knäpptyst. Varken Jossan eller jag gör några ljud ifrån oss. Efter några sekunder brister båda två ut i skratt och jag får hjälp upp. Vi fortsätter att frittra ända fram till busshållsplatsen. Och jag som har sagt hela vintern att jag inte har trillat en enda gång. Där fick jag tillbaka för det. Bra jobbat!

Joni befarade nästan samma sak för några helger sen. Dock slängde han sig självmant i snöhögen i hopp om att uppleva känslan att "ligga på ett moln".