I natt var en av de hemskaste nätterna på fruktansvärt länge. Vi fick dåliga nyheter igår om vår farfar så vi (Sara, Erik & jag) bestämde oss för att åka ner till honom i natt. Vi tänkte tanken och ingen av oss skulle kunna leva med att "vi hade chansen, men tog den inte". Strax innan 03.00 var vi där. Vi satt där, medan han sov och bara kände hans närhet. Vi sa nästan ingenting alls, vi tittade på varandra och vi visste exakt vad dom andra kände. Vi satt där i över en och en halv timme innan vi var tvugna att åka hem igen. Jag skulle kunnat sitta där hela natten. När vi väl reste oss upp för att ta farväl kändes det som om vi bara suttit där i 15 minuter. Läkarna vet inte hur lång eller kort tid han har kvar men nu har vi i alla fall gjort det vi kunnat. Jag är glad att vi åkte.

Nu är det bara att vänta. Hold on and be strong.