Tankarna rent av äter mig inifrån. Jag hatar dessa kvällar/nätter då jag inte kan hålla känslorna i styr. Jag måste släppa ut dom, men jag vet inte hur! Därför skriver jag lite här. Det känns alltid lite bättre efteråt.

Jag vet inte vart jag ska börja. Alla fattar ju ändå vad det här handlar och jag orkar inte ens neka det. Det är så jävla svårt och så jävla jobbigt. Kärleken är skit. Eller inte kärleken och inte skit. Det är bara när man inte längre är två utan sitter ensam kvar som man börjar fundera. Och när man väl börjat, kan man aldrig sluta.. Varför måste man känna alla dessa känslor och ha alla dessa tankar? Jag skiter i om du inte tycker samma sak. Jag kan bara inte sluta tänka på alla bra stunder vi haft. Hur bra våra skratt lät tillsammans och hur bra min hand passade i din.

Jag vet att man aldrig ska visa sig svag, men det gör jag nu. Fast så har det alltid varit, jag är svag för dig. För dina ögon, dina läppar, ditt skratt. Ja, allt. Om två människor älskar varandra, varför kan det inte bara vara bra då? Varför måste det ske drastiska händelser för att kunna förstå? Varför, varför varför? Det är sjukt hur ett enda ord kan få en att bli galen. Du finns i allt jag gör, ser, hör och säger. Jag kan inte sluta påminnas av dig. Det är nog det som är det jobbigaste. Att vi har upplevt så mycket tillsammans att minnen finns i allt.

Jag vill säga så mycket men ändå inte. Men det jag helst vill säga mest av allt är att jag saknar dig oerhört mycket! Jag älskar dig och jag längtar tills jag får ha dig i mina armar igen. Jag måste hålla ut. Jag ska hålla ut.